Micke och jag sitter och ser på "Nu blåser vi snuten" alla tre filmerna. De är rätt okej faktiskt.

Begravning igår.. Ganska jobbigt. Familjen skulle stå vid dörrarna och välkomna alla som kom. Och så stod jag där bredvid Micke och tog alla i hand. Kändes så fel... Jag kände inte ens hans farbror, träffade han en gång.
Man såg på deras ansikten sorgen som fanns där, saknaden efter en underbar människa. Vad jag har hört om honom så verkade han väldigt omtänksam, full av liv och glädje. Önskar att jag fick träffa han mer än en gång. 

Mickes brorsa bröt ihop totalt... Men värst var det och se hans farmor gråta - hon som alltid är så stark. Själv så satt man och lyssnade på prästens fina ord om honom och sjöng verser ur bibeln. Farmor dök upp i huvudet på mig och blev tårfylld. Hon dog ju alldeles nyligen, förra året.

Nej nu ska jag se på film!