Forsränningen

Igår var en dag fylld med skratt, leenden, rädsla, skräck och panik. För igår åkte jag forsränning. En upplevelse för livet.

Micke tog bilden, fast det är på den andra gruppen. Det är Erik, instruktören som står upp.

När jag fyllde år förra året fick jag ett presentkort från liveit; forsränning för två. Det blev stackars mamma som fick följa med för ingen annan vågade (fegisaaaar!). Gick upp vid fem och åkte iväg till dalarna, till Björnbo. Vi var 13 st i gruppen och blev uppdelade i två flottar. Fick en genomgång av Erik som visade och pratade om vad man skulle göra om man skulle ramla ur flotten.

Sedan fick vi dra på oss våtdräkterna, flytvästerna och hjälmarna. Jag såg så smexig ut. Min grupp fick med oss instruktören Andreas (tror han hette så) och han var en härlig prick. Såg ut som en australienare med sin solkyssta hud och blonda axellånga håret. Ute i vattnet fick vi träna på kommandorna vi skulle kunna; som framåt, bakåt, höger, vänster, bakåt, gunga och vila. "Och så finns det en till kommando att kunna" sa han. "Håll fast" sa han och visade hur man skulle hålla fast i snöret och luta sig inåt i båten. "Men det är sällan man behöver använda det kommandot"

Innan jag visste ordet av det kom vi fram till forsen. Åh så härligt det var! Att bli träffade av gigantiska vågar och hålla sig fast med fötterna i snörena på botten av flotten. Adrenalinet pumpade runt i min kropp och jag var så ivrig på att åka en andra gång. Den andra gången var det lite livligare med större vågor och mer gung i flotten.

"Nu blir det mer livat!" sa Andreas inför för vår tredje och sista runda. Jag tyckte det var synd att det var den sista rundan men det var ändå en ganska skön känsla. För jag var ganska trött av att paddla och hålla sig fast med fötterna. Men den tredje rundan slutade i katastrof.

Vi började närma oss en plats i forsen där man inte ville vara. Andreas ropade åt oss "FRAMÅT!" och vi paddlade på men det var för sent. Vi fastnade i en plats där det kom vatten från alla håll och det gjorde att flotten inte kunde ta sig ur dödsfällan. "HÅLL FAST!" ropade Andreas. "Luta er inåt!" sa han högt och lutade sig själv inåt medan flotten rörde sig runt som om den blivit galen. Den ställde sig på högkant flera gånger och jag trodde att den skulle välta. Men det gjorde den aldrig. En gång ställde den sig rejält på högkant och jag gled ur flotten med ryggen.

Jag kände hur jag slog i botten med ryggen och när jag kom upp till ytan så såg jag hur mamma också hamnade i vattnet med ett flertal andra från vår grupp. Jag höll fortfarande fast i paddeln och den ville jag inte släppa taget. Dessutom så kom jag ihåg från början att de sa att man skulle hålla sig fast i paddeln. Mindes även att man skulle ligga framåt så att man kunde se hinder så jag vände mig om och hann i sista sekund se en stor våg som jag hamnade i.

Jag fylldes av panik när jag var i vattnet, fast i strömmen. Automatiskt försökte jag dra efter andan men fick bara in vatten. När jag väl kom upp till ytan hostade jag ut vattnet och försökte dra efter andan. Jag fick in härlig luft men jag hann inte hålla efter andan förrän jag hamnade i ännu en våg där jag kände mig som kläder i en tvättmaskin.

Efter att hamna i en våg ytterliggare en gång till så blev det lugnare. Jag låg på rygg och försökte andas men det kom bara ut vatten. Sedan fick jag äntligen luft och jag bara låg där och försökte samla mig. Den andra gruppen kom och hämtade upp mig (räddad av den söta erik).

Det visade sig i alla fall att alla hade ramlat ur vår flotte och vår instruktör bröt foten. Livat eller hur? Dessutom fick jag en paddel rakt på näsan av någon i flotten så jag började blöda näsblod. Såg helt mörbultad ut när jag klev i land.

Trots katastrofen på tredje rundan så tyckte jag att det var sjukt kul. Skulle vilja åka igen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0