Först så började Yang kräkas, inte en utan tre gånger innan och sedan eventuellt ute. Han slickade överallt på golvet och då släppte jag ut han. Tänkte att han kanske var kissnödig eller tänkte kräkas mer. När han kom ut började han käka snö som en tok! Stora munnar var det också.

Det var inte förrän han kom in som jag insåg att han darrade. Intensiteten ökade och till sist så darrade han så pass mycket att han hackade tänder. Jag blev så klart rädd för jag var ensam hemma och hade inte någon bil hemma som jag kunde ta med han till veterinären. Men efter att jag gav honom en bit kyckling så lugnade han ner sig. Stackars älskling

Efter maten så skjutsade jag sedan Maria, Mattias, Jenny (Marias kompis) och Jim (Marias och Mattias kompis) till isen så de kunde åka runt. Denna gången körde jag inte, stod och tittade på istället. Men ack vad kallt det var! Sedan tog de en paus, de rökte och snackade. Sedan sa jag "Någon kan väl sitta på taket och åka med?", men det sa jag mest på skämt. Självklart var Jim på idéen och hoppade upp på taket. Maria började köra med han. Isen knäppte som vanligt men den här gången så knäppte det väldigt mycket.

Jag kunde känna hur isen sprack vid min fot och jag började då gå tillbaka mot land. Men det knäppte mer och mer och samtidigt så började jag öka takten samtidigt som adrenalinet började pumpa runt. Jim började skrika att isen började spricka och försökte hoppa av bilen i tid innan Maria började gasa på in mot land. Själv så började jag springa och tydligen skrek jag "Jag vill inte dö!" (minns inte att jag sa så alls!).

Helt plötsligt så kom jag fram till ett ställe där isen hade spruckit upp och jag hamnade med min fot däri. Som tur var var det inte så djupt och jag hann reagera innan jag la tyngden på foten. Jag hoppade åt sidan och sprang nästan in i Jim.

Kvar stod Mattias och Jenny och stirrade på oss som om vi hade blivit tokiga. Och ja, vi var nog tokiga. Men fy fan vad det lät! Vi sprang cirka 100-150 meter på bara 10 sekunder. Så rädda var vi.